[ Artikelns slut ]
I många släkter fortlever en hörsägen om någon släktmedlem i förgången tid. Den har berättats och gått i arv från far till son, från mor till dotter i många generationer. Kanske har den under tidernas lopp fått tillägg av olika slag, i regel av smickrande innebörd. Trots detta har en sådan släkttradition sin betydelse på många sätt. Den håller intresset levande för förfädernas öden. Den ger en känsla av samhörighet åt dem, som bland sina förfäder räknar hjälten eller hjältinnan ifråga. Det är mödan värt att noggrant teckna upp en sådan tradition. Det har visat sig, att hur befängd traditionen än förefaller att vara, är där ofta en kärna av sanning dold i den. För en släktforskare är det en spännande och givande forskningsuppgift att leta rätt på den verklighet, som givit upphov till traditionen.
Jag minns den dag, då min pappa berättade för oss syskon om vår släkt. Jag var då en flicka på 7-8 år. Jag såg pappa sitta lutad över ett stort pappersark, där det var skrivet något i en massa kolumner. Jag blev nyfiken, och pappa lyfte upp mej i sin famn och berättade att det var en släkttavla han höll på med att sammanställa. Så visade han var vår familj hade sin plats; där är också ditt namn, sade han. Och då jag frågade vem det var, som stod ensam överst på pappret, sade han att det var stamfadern för släkten i Finland, min farfars farfar. Samma kväll, då vi alla syskon var samlade, berättade pappa det han visste om släkten. Han visade farfars farfars porträtt, en ung man iförd stångpiskeperuk och klädd i den »svenska dräkten» - en dräkt, som Gustav III införde att bäras av de högre stånden och medelklassen. Han skulle ha kommit till Finland något efter mordet på Gustav III, men ganska snart försvunnit igen i obekanta öden. Det sades att han varit hovman. Maka och barn lämnade han kvar för en tid. Sedan skulle också de ha lämnat landet, men några av syskonen återvände till Finland och blev bofasta här. - Sedan berättade pappa om den förste Dyhr. Det var under trettioåriga krigets dar. Konung Gustav II Adolf red på sin vita häst, djupt försjunken i tankar. Han sporrade hästen, som satte av i hög fart mot en brant avgrund. Då rusade en man fram och med fara för sitt eget liv lyckades han tvinga hästen tillbaka och räddade så konungen ur en hotande fara. Detta skedde vid en ort som hette Dühringen, och till minne av denna händelse tilldelades mannen namnet Dyhr. Han följde sedan till Sverige med konungens här, och från honom härstammar vår släkt. - Så berättade pappa och vi barn lyssnade med blossande kinder. Jag minns att pappa log litet urskuldande, ungefär som om han inte själv skulle ha trott på historierna, men ändå ville att vi skulle få del av släkttraditionen. - Det var då en liten flicka sa till sig själv med barnets orubbliga tro på framtidens möjligheter: »då jag blir stor skall jag ta reda på allt om hovmannen i peruk och om krigaren från Gustav Adolfs tid». -
Det gick emellertid en lång tid, innan något kunde göras för detta bragelöftes infriande. Intresset hölls vid liv genom ett ofta upprepat studium av släkttavlorna. Och Fältskärns berättelser lästes redan på småskolestadiet med iver. Släkterna Larsson och Bertelsköld härstammade ju också från trettioåriga krigets dar. Att följa med dessa släkters öden ända fram till stångpiskeperukernas tid ökade intresset för vår släkttradition. På ett dunkelt sätt tyckte jag mig uppleva mina okända förfäders öden, då jag läste Fältskärns berättelser, vilket visst skedde tre gånger under skoltiden. -
Det var först mot slutet av 1920-talet, då ödet fört mig att bo i Helsingfors, som jag medvetet började lägga hop puzzlet i släktproblemet. Och nu vill jag be mina läsare ta del i forskningsuppgiften, vara med om att leta rätt på förlorade bitar i läggspelet och se vad det blir för ett helt av dem.
Bland min fars efterlämnade papper fanns en uppgift om en familj Dyhr i Lövånger, Västerbotten. Familjefadern uppgavs vara »Konungens troman, assessorn och riddaren Johan Olofsson Dyhr, död 1850 vid 84 års ålder». Hans maka var Maria Elisabeth Hernodius, »en vacker och intelligent flicka», dotter till en kyrkoherde i Råneå. Familjen bestod av 4 söner och 7 döttrar. En av sönerna, brukspatronen Carl Magnus, hade antagit moderns släktnamn, förkortat till Hérnod. En annan av sönerna var Augustinus Dyhr, klädesfabrikant, sedermera bosatt i Skellefteå. De ganska svävande uppgifterna var givna av denne klädesfabrikants dotter, en gammal dam i Åbo, Augusta Dühr, föreståndarinna för en känd småbarnsskola där. Min far hade besökt henne personligen, men hon hade inte kunnat upplysa om något samband mellan denna hennes släkt och vår.
Detta var alltså allt jag hade att gå efter. Var skulle jag nu börja? Jag var fullkomligt obekant med tillvägagångssättet i släktforskning, och kände heller ingen, som kunde ha givit mig ett råd. Det var alltså att själv försöka fundera ut knepen. Till först begav jag mig till Riksarkivet. Det var med en högtidlig känsla i bröstet jag steg upp för den imponerande trappan i förhallen, och med välbehag insöp jag doften av gammalt papper. I forskarsalen var det tyst, man hörde endast prassel av blad som vändes i de tjocka folianterna, över vilka gråhårsmän av vördnadsbjudande utseende satt lutade. Jag slog mig ned vid en ledig stol och hämtade mig en stund, innan jag vågade gå fram till dejouren för att presentera mig och framlägga mitt ärende. Den vänlige magister Seitkari gav mig rådet att följa min egen släkt bakåt genom att vända mig till respektive pastorsämbeten. Beträffande Lövångerfamiljen, som av allt att döma var en tjänstemannafamilj, skulle jag se om uppgifter fanns i »Winters samlingar» i Riksarkivet. Han gav mig en tjock liten bok, där jag mycket riktigt fann anteckningar om tjänstemän Dyhr. Jag blev dock inte mycket klokare, där förekom fyra olika Johan Dyhr och en Olof Dyhr, alla statstjänstemän och med uppgifter om befordringar, men födelseår eller bostadsort var inte angivna. - Från pastorskansliet i Uleåborg, dit jag skrivit för att fråga om min farfars fars födelseort, fick jag svaret, att man inte kunde åtaga sig efterforskningar, men arkivet stod öppet för mig, om jag bara ville meddela när jag kommer. Det var ganska nedslående. Min lilla banklön räckte med svårighet till uppehälle; hur skulle jag ha råd med forskarresor! - Jag beslöt att tills vidare försöka följa Augusta Dühr bakåt för att utröna varifrån hon kommit och var hon var född. Åbo svarade per omgående: Augusta Dühr var född i Wasa 31.1.1835 och var inflyttad från Tavastehus 1877. Detta var förbryllande, Wasa, min egen hemstad! - Från Wasa fick jag beskedet, att en sådan person icke var född där, icke heller i Korsholm. Det var ingen annan råd än att följa henne bakåt från ort till ort. Jag fann att hon varit guvernant eller hemlärarinna hos många familjer i södra och mellersta Finland, innan hon bosatt sig i Åbo och grundat sin småbarnsskola där. Jag kunde följa henne bakåt till Lochne i Jämtland, men sen var det stopp. I alla prästbetyg uppgavs Wasa vara födelseort. Jag funderade mycket över detta problem, men så kom jag på en enkel lösning. Eftersom hennes far varit klädesfabrikant, måste han haft något att göra med någon klädesfabrik i närheten av Wasa vid tiden för dotterns födelse; Augusta kunde vara född i Wasa, men skriven på någon ort i omnejden. Jag fick veta, att rapporter från dåtida industrier förvarades bland Manufakturdirektionens handlingar i Universitetsbiblioteket. Där slog jag upp klädesfabrikernas årsberättelser. En klädesfabrik Kolki fanns verkligen i Wasa län, i Lillkyro. De få stegen till Riksarkivet avverkades i snabb takt, och där gav Lillkyros historiebok i avskrift visshet åt hypotesen: färgaren August Dyhr och hans hustru Johanna Catharina, bosatta i Merikart, Kolki, fick en dotter Augusta Maria Johanna den 31.1.1835. En förfrågan om familjen hos pastorsämbetet i Lillkyro gav dock negativt resultat; ehuru familjen angavs vara bosatt vid Kolki fabrik hittades den ej där eller på något annat ställe i kyrkoboken. Varifrån familjen kommit till Lillkyro blev än så länge en obesvarad fråga. Det var alltså stopp även på det hållet.
Nu beslöt jag att skriva till landsarkivet i Uppsala. De svävande uppgifterna om Lövångerfamiljen samt alla uppgifter ur Winters samlingar bifogades. Svaret kom inom en vecka. Det hänvisade till Bygdéns arbete Härnösands stifts herdaminne beträffande några av uppgifterna, men för övrigt var de norrländska kyrkoböckerna alltjämt hos respektive pastorsämbeten. Jag skrev alltså till Lövånger. Därifrån kom i sinom tid en utförlig redogörelse beträffande koronofogden Johan Olofsson Dyhrs familj, även hans födelsedag 29.9.1765, men födelseorten, som ju var av stor vikt för mig, var icke känd. Åter stopp.
Under tiden hade jag på nytt skrivit till Uleåborg och fick nu ett fullständigt ämbetsbetyg för min farfars far, handlanden och restauratören i Uleåborg, Johan Fredrik Dyhr, f. 8.8.1788, f ö d e l s e o r t e n i c k e k ä n d. Det var nästan att man måste skära tänder av förargelse. Åter en stängd väg. Varifrån kom han, denne Johan Fredrik?
Emellertid hade min bror, dåvarande jägarkaptenen Ragnar Dyhr fått transport till Kuopio. Han hade varit där några år, då en av hans regementskamrater, en amatörsläktforskare, frågade om han var släkt med den Michael Dyhr som för över 100 år sedan varit handlande i Kuopio. Jag blev naturligtvis genast underrättad om saken, och inom några dagar hade jag en släktutredning från Kuopio om Michael Dyhr, född 17.11.1754, kom från Piteå 1791, död okänt när och var, hans änka flyttat med sina nio barn till Västerbotten 1807. Bland barnen fanns Johan Fredrik född 8.8.1789, det skilde på ett år med uppgiften från Uleåborg, men utan tvivel måste det ju vara samma person. Jag hade alltså funnit min farfars farfar, han, som familjeporträttet föreställer, gustavianen med stångpiska, familjetraditionens hovman! Jag kunde med detsamma konstatera att en del av traditionen icke var sann: han kom inte till Finland efter Gustaf III:s död, utan nästan ett år före. Och detdär med »hovman» hade jag för längesen avskrivit, för att vara hovman vid Gustav III:s hov fordrades det nog mer klingande namn. Men han kunde ju möjligen där haft någon skrivarebefattning eller något dylikt, tänkte jag.
Nästa steg var att skriva till Piteå. Två veckor gick, intet svar. Ett nytt brev - jag väntade 4 månader, - förgäves. Då ej heller ett tredje brev gav svar insåg jag, att jag måste välja en annan utväg. Jag hade under tiden läst om Norrland och Piteå och funnit, att Piteå upprepade gånger härjats av eld och att de norrländska arkiven lidit svårt av brand och fiendens härjningar. Jag hade därför inte stora förhoppningar att komma någon vart. Piteå pastorskanslis envisa förtegenhet tog jag som ett tecken på att de aktuella böckerna gått förlorade. Men jag ville ännu försöka en möjlighet. Jag skrev till den vänlige kyrkoherden i Lövånger och bad honom framlägga mitt problem för sin ämbetsbroder i Piteå. Efter en väntetid på åtta månader kom svaret från Piteå till kyrkoherden i Lövånger, som sände det vidare till mig. Jag citerar: »- - Det synes ej alls finnas några kyrkobokföringsrester kvar sedan Piteå stad hörde till moderförsamlingen. Utflyttningsböcker hade väl ej kommit i bruk. Församlingsbok finns ej kvar eller då utlämnades den till den nya församlingen. Jag har också resonerat med mina härvarande kolleger, och de äro av samma uppfattning. - »
Jag läste brevet gång på gång. Jag tyckte att det inte uteslöt alla möjligheter. Jag skrev därför på nytt till Lövånger och bad kyrkoherden där försöka utforska fallet Michael. Men i medlet av december 1929 fick jag det nedslående svaret: »Angående Mikael Dyhr har jag ingenting funnit». Jag var mycket besviken. Skulle då alla bemödanden stanna vid detta? Skulle jag aldrig få veta sanningen om släkttraditionen?
Åtminstone skulle Michaels göranden och låtanden här i Finland grundligt utforskas, det beslöt jag då. Eftersom han uppgavs vara handelsman, måste väl åtskilligt komma fram ur officiella handlingar för Kuopio stad. Jag beställde fram rättsprotokoll för Kuopio i Riksarkivet. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort att forska i dem. De föreföll mig så gott som oläsliga, skrivna som de var med »tysk stil» och med många överkorsningar, påskrivningar och förkortningar. Till först fick jag lov att lära mig läsa den tyska stilen. Och så fick jag läsa om och om igen de första protokollen, tills jag någorlunda lärt mig tyda skrivarens otroligt slarviga handstil. Det var nämligen konceptprotokollen jag fått att studera, då dessa har mycket mer detaljerade uppgifter än de renskrivna exemplaren. - Det visade sig att det var mödan värt att offra tid på detta. Jag lyckades få bilden av Michaels personlighet rätt klar för mig, och denna förtydligades yttermera genom besök i Kuopio magistrats- och kyrkoarkiv, där jag fann både bouppteckningar samt in- och utflyttningsbetyg för familjemedlemmarna. Må det tillåtas mig att dröja litet längre vid denne Michael, som var stamfar för släkten i Finland, och vars klara blå ögon och nonchalanta, litet gäckande leende retat min nyfikenhet alltsedan barndomen. - Vad var orsaken till att han slagit sig ned i Kuopio, denna avlägsna del av riket Sverige-Finland? Ja, detta framgick med önskvärd tydlighet ur olika handlingar. Landshövdingen i Kuopio län, brigadchefen baron Simon Wilhelm Carpelan hade under tjänstgöring vid Västerbottens regemente vistats många år i Piteå socken, liksom brodern Carl Efraim, som nu var landshövding i Umeå. På brigadchefen Carpelan ankom det att genom förmedling av sin bror landshövdingen i Umeå skaffa livsmedel, vapen och andra förnödenheter till de i Savolax och Karelen förlagda trupperna under kriget 1788-90. Härvid hade leveransuppdrag även tilldelats Michael, som bröderna Carpelan kände sedan sin Piteåtid - Simon Wilhelm förekommer som fadder i släkten. Kuopio stad hade nyligen, år 1782, grundats och fördelaktiga privilegier lockade dit olika yrkesutövare. Michaels maka, Magdalena Christina Idman, hade vuxit upp på prostgården i Ijo och hade säkert intet emot att återvända till Finland. Det avgörande steget tog Michael redan hösten 1786 då han till »ewärdelig ägo» inropade en jordfastighet invid Kuopio. En stadsgård med fördelaktigt läge vid torget inköptes till affärslokal och bostad för familjen. Huset var rödfärgat, en lyx som endast husen vid detta torg och det närbelägna »Residence Torget» bestod sig. Det var ett för dåtida förhållanden bekvämt hem. Inomhus rådde ingen brist på silver, koppar, tenn eller porslin. Enligt bouppteckningen var även familjens garderob välförsedd. Helt visst tog sig paret bra ut, då de gjorde visiter hos stadens familjer. Han var klädd i sin pälsfodrade blå »tulup» och hillerbrämad huvudbonad, hon i en ljusblå kappa med vitt pälsfoder och hillerkrage samt tillhörande bahytt. Under denna elegans bar han sin svenska dräkt som kunde varieras med plommonfärgad sammetsrock, blå klädesfrack eller blå kamlotsfrack. Hon kunde omväxla med klänningar av svart taft, grön sidensarge eller gröngul kamlott. - Kanhända var de litet för eleganta för handelssocieteten i det goda Kuopio och väckte uppmärksamhet mer än nyttigt var. Avundsjuka och skadeglädje lyste fram vid den tid, då Michaels affärer började vackla. Ty det var ingen fördelaktig tid för handelsföretag. För en nutidsmänniska är det svårt att förstå, huru man alls vågade sig på något så oberäkneligt. Någon affärsbank fanns icke, utan köpen måste göras upp med hjälp av reverser, om det icke fanns eget rörelsekapital. Varuförsäkringar förekom icke; om ett fartyg råkade ut för haveri i höststormar och ishinder, fick affärsmannen med last ombord vidkännas svåra förluster. Och den myntreform, som Gustav III vidtog år 1777, hade ännu kännbara återverkningar. Även hade Michael skaffat betydande förnödenheter för truppernas behov, men då freden med Ryssland slöts, ville vederbörande icke mottaga varorna, som måste avyttras på annat håll till underpris. Visserligen trädde hans vänner inom officers- och tjänstemannakåren till hjälp med borgesförbindelser, men länge kunde verksamheten icke hållas flytande. Konkurs var oundviklig, och då gäldstuga skymtade som ett hotande spöke, föll Michael till föga inför alla svårigheter och flydde ur landet i augusti 1798. Maka och barn stannade kvar till dess konkursmålet var slutfört. Först i augusti 1807 kunde fru Magdalena taga ut flyttningsbetyg till Västerbotten för sig och sina barn.
Därmed försvann spåren efter Michael. Ett gammalt familjebrev, som jag vid denna tid fick av en av släktens äldsta, nämnde att Michael flytt till Norge, och att hans maka Magdalena funnit en tillfällig fristad för sig och sina barn hos sin s v å g e r assessor Johan Olofsson Dyhr i Lövånger. Detta var en märklig notis. Lövångerfamiljen var alltså så nära lierad med Michaels familj!
Många år senare fick jag veta slutet på Michaels levnadssaga. Under en resa i Jämtland blev jag bekant med en släktforskare, och vi dryftade olika problem. Jag kom då att nämna om Michaels försvinnande till Norge och det förargliga i att jag ingenting visste om hans vistelseort och öden där. Några månader efter min hemkomst fick jag ett brev av den jämtländske forskaren. Han hade skrivit till en norsk släktforskare och nämnt om mitt problem. Denne hade blivit intresserad och gjort efterforskningar. Genom honom fick jag nu en god bild av Michaels öden ända till hans död på Dönnes gods i Nesna socken den 13.2.1838. Tillika nämnde han en bok »Jordegods og storgårder i Nord-Norge», utgiven 1943 av fil.dr Axel Coldevin. I ett kapitel beskriver han det dagliga livet på en sådan storgård och berättar om de resande gäster som förekom där. Här ett utdrag ur detta kapitel, sidorna 57 och 67, som i översättning lyder så:
»En särskild kategori resande var de som kom norrut för att av någon orsak hålla sig dolda. Dessa, hovmännen som de kallades, var ofta distingerade människor från andra förhållanden, män, som drivit i land där i norr och gjorde tjänst som kontorister hos godsägarna eller ämbetsmännen, medan de samtidigt var till sällskap. - - -
Ett par resande vilkas förhistoria ingen nulevande människa känner till var de två svenskarna som under namn av Michael Dyhr och Erik Stalin kom till Dönnes på 1790-talet. Det gick ett rykte att de hade varit med om sammansvärjningen mot Gustav III då han blev mördad. På Dönnes fick ingen reda på deras förflutna utom krigsrådet Coldevin, som fordrade att få höra sanningen förrän han tog dem i huset, och han tog deras hemlighet med sig i graven. Det sades också att de levde under fingerade namn. Stalin blev gift med handelsman Peder Ellingsens änka på Lövöj och dog där. Dyhr var en tid kompanjon med sin landsman, men kom tillbaka till Dönnes och levde resten av sin levnad där. Han var en fint bildad man och var till stor trevnad för krigsrådet Coldevin.»
Här har vi alltså sanningskärnan i traditionen om gustavianen, »hovmannen» Michael. Det var en oväntad upptäckt, både roande och intressant. Han var ändå hovman, men icke vid Gustav III:s hov, utan vid en norsk adelsgård, ett storgods Dönnes i Nord-Norge, med traditioner från småkonungarnas tid. Det framgår, att man även här ställt Michaels namn i samband med sammansvärjningarna mot konungen. Michael vistades visserligen i Stockholm som kammarskrivare vid tiden för det växande missnöjet med konungens regering, men ingenting har kommit fram som skulle tyda på att han haft något som helst med intrigerna att skaffa. Det är väl snarare så, att folkets fantasi sattes i rörelse så fort några resande från Sverige plötsligt dök upp vid denna kritiska tid. -
Nu hade jag, tycktes det mig, fyllt en del av min självtagna forskningsuppgift. Men ännu återstod den andra delen. Jag måste gå vidare för att leta rätt på krigaren från Gustav II Adolfs tid.
Vissa insikter i släktforskning hade jag nu redan hunnit få, och visste att rättsprotokoll, skattelängder och officiella handlingar är viktiga källor. Men - det hade jag också lärt mig - forskningarna måste göras av forskaren personligen och inte gärna med hjälp av ämbetsverk, som inte har intresse eller ens möjligheter till tidsödande forskarverksamhet i för dem likgiltiga ting. Jag tog förbindelse med Landsarkivet i Härnösand, som lovade underrätta mig när samtliga handlingar, såväl juridiska som kyrkliga, inlevererats från Västerbotten. Hösten 1938 fick jag besked om att detta skett. Jag planerade därför en resa dit i augusti 1939, under min semester. Men då den tiden kom, var världsbranden ett faktum och resor kunde icke mer företas. - Så gick hela krigstiden. - Våren 1947 fick jag höra om de bottniska dagarna i Lövånger och anmälde mig ögonblickligen. Där skulle jag få se de trakter, det hus, där assessor Johan Olofsson Dyhr bott med sin stora familj. Jag kunde ta fotografier, kanske skulle gammalt folk ännu kunna berätta något om Dyhrarna och deras ättlingar. Jag visste t.ex. att i Mångbyn fanns ett pensionärshem inrättat i ett hus som ägts och donerats för ändamålet av en medlem i släkten. -
Ja, midsommardagarna i Lövånger var givande och de utgjorde en vändpunkt i mina forskningsförsök. Vi besökte Mångbyn, det tidigare nämnda pensionärshemmet. Där stod vi alla i en klunga, medan föreståndarinnan berättade om donatorn, vars porträtt hängde på väggen. Jag viskade sakta till min make: »Jag önskar, jag ö n s k a r, att detta porträtt kunde tala och berätta för mej varifrån Dyhrarna, hans mors släkt, har kommit». Då jag hade viskat detta, vände sig en liten dam om, som stått tätt framför oss, presenterade sig som fröken Mirjam Höijer, tjänsteman vid Kammararkivet i Stockholm, och sa: »Om Ni vill veta något om Dyhrarna, så kan jag stå till tjänst, jag råkar ligga inne med några uppgifter, som jag kan sända, då jag om par tre veckor kommit hem till Stockholm»... Det var en sagolik överraskning, och min glädje var oförställd. Det var en tid av nästan olidlig spänning, de veckor som nu följde. - Och brevet kom, daterat 14 juli 1947. Med uppgifter om Michaels far kronolänsmannen i Öjebyn, Piteå socken, Olof Michelsson Dyhr, dennes far kronolänsmannen och gästgivaren Michel Michelsson Dyhr, född 1695, död 1778, gift med Christina Kråka av den gamla birkarlasläkten från Luleå, dennes far Michel Johansson Dyhr, kronolänsman även han, gift med Margareta Persdotter Holm, samt ännu dennes far Johan Dyhr, född och död under 1600-talet. Johan var alltså min farfars farfars farfars farfar. Men det bästa var kanske ändå meddelandet, att Piteå landsförsamlings v ä l b e v a r a d e k y r k o a r k i v fanns att tillgå i Härnösands Landsarkiv, och att en korrespondens med detta sistnämnda arkiv måhända skulle bli givande. Uppgifterna som jag fick var nämligen icke fullständiga, endast huvudlinjen var följd, och data för födelse, giftermål och död saknades. Förgäves sökte jag efter något som skulle gett antydan om en krigare från Gustav II Adolfs här. Dessa alla var ju kronolänsmän - utom Johan, som endast var ett namn, och som jag kallade »Johan utan rang». - Redan tidigare, då jag under årens lopp blivit mer van att handskas med uppslagsböcker av olika slag, hade jag plockat upp åtskilliga personer med namnet Dyhr. Deras inbördes samband var emellertid oklart. Skulle jag nu få de problemen lösta? Jag kände till apotekaren Mathias Dyhr i Skellefteå, född år 1803, gift med den undersköna Johanna Eufrosyne Fjellström, kyrkoherdedotter från Arjeploug. Mathias och hans syskon var födda i Nedertorneå, barn till sedermera räntmästaren i Umeå assessor Johan Dyhr. I genealogisk litteratur har denne assessor och räntmästare Johan Johansson Dyhr förväxlats med sin kusin assessorn och kronofogden Johan Olofsson Dyhr i Lövånger, vilket gav mig åtskilligt huvudbry förrän det rätta sammanhanget klarades upp. Mycket bråk var det också med landssekreteraren i Visby, Johan Dyhr, som jag snappat upp ur Visby stifts herdaminne. Till en början syntes hans härkomst vara höljd i dunkel. Hans namn hittades icke bland befordringsakterna eller andra handlingar i Kammararkivet i Stockholm, ehuru han var nämnd lanträntmästare 1718 och landssekreterare 1724 innan han dog i Visby 1728. Men slutligen gav forskningar i Visby Länsarkiv besked att denne Johan börjat sin bana som skrivare i Västerbotten, och småningom kunde jag placera in honom i kronolänsmannen Michael Johansson Dyhrs talrika familj, han var född i Piteå Öjebyn 1692. Visbygrenen dog ut på manslinjen med ende sonen Adam, »chirurgus», sedermera saltsjöfiskeri-inspektor, f. 1719, död ogift 1776. -
Genom landsarkivet i Hernösand fick jag veta att en viss Michel Dyhr dog i Öjebyn år 1658, då i »testamente» betalades till kyrkan »en koo vngh» den 27. februari. Han måtte ha varit en rätt förmögen man. Fler uppgifter om denne Michel stod ej då att få. Men jag föreställde mig, att om jag blott finge tillfälle att själv forska i olika handlingar, kunde måhända något mer komma fram. Kunde icke denne Michel vara far till »Johan utan rang», som stod utan fadersnamn i uppgifterna av fröken Höijer? Jag hörde mig för om möjligheterna att få valuta för en forskarresa till Härnösand. Blankt avslag. Det var bara att vänta. Emellertid hade jag fått en ypperlig kontakt vid landsarkivet i Härnösand, och genom denna fick jag många och värdefulla uppgifter om de yngre släktleden, så att tabellerna i släkttavlan kunde bli rätt fullständiga. Men jag brann av otålighet att få veta något om denne Michel Dyhr, död 1658. Han kunde ju ha varit med i trettioåriga kriget, åtminstone inföll ju detta under hans livstid.
Äntligen, år 1954, fick jag ett tillfälle att besöka Härnösand. Tio dagars tid fick jag på mig att grundligt studera kyrkoböcker. Här kunde jag bl.a. konstatera, att uppgifter om »gustavianen» Michael nog hade stått att få både i Piteå stadsförsamlings böcker, där hans äldsta dotter var född, och i Lövånger, där han förekom som resande från Nordlanden i Norge. Men - ja, den mänskliga faktorn kan göra sig gällande även innanför väggarna i ett pastorskansli ... Under denna forskarresa fann jag värdefulla notiser, som fyllde ut åtskilliga luckor i mina tabeller. »Johan utan rang» hette Johan Michelsson Dyhr, han var nämndeman och sexman i Öjebyn. Att han var son till den gåtfulle Michel kunde jag också slå fast. Men i övrigt fann jag ingenting mer om Michel. Kunde det vara han, som var krigaren från Gustav II Adolfs tid?
Jag beslöt att så fort som möjligt göra en resa till Stockholm för att grundligt studera tingsprotokoll och skattelängder, som förvarades där. Denna plan kunde förverkligas först två år senare, år 1956. I Riksarkivet där beställde jag fram tingsprotokoll för Piteå landskommun, börjande med de äldsta från senare hälften av 1600-talet. Jag fann då åtskilliga, rent personliga uppgifter om mina förr så okända fäder. De var inte mer endast namn; de grå skuggorna fick liv, personlighet och karaktär trädde fram, de blev mina vänner. Men om Michel den gåtfulle fann jag intet, protokollen var alla av senare datum. Det enda jag fick fram var att han i mantalslängderna gick under namnet Michel Michelsson. I Krigsarkivet studerade jag många mönsterrullor, men fann ingen Michel Dyhr. På 1690-talet förekom namnet Dyhr som rotenamn i olika socknar i Norrland, såsom Piteå, Skellefteå, Lövånger. Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet förekom det även som rotenamn i norra Finland. Från dessa rotesoldater härstammar de personer som i norra Österbotten och Savolax bar namnet Dyhr omväxlande med sina finska hemmansnamn, och i Norrland omväxlande med patronymikon såsom Andersson, Samuelsson, Pettersson med fl.
År 1957 kunde jag förnya mitt besök i Stockholm. Skattelängderna skulle denna gång bli föremål för mina studier. Systematiskt gick jag igenom längderna för Öjebyn från år 1644 bakåt. Ja, där förekom Michel Michelsson i Öjebyn. I 1642 års kvarntullslängd förekom »hustru Karin» på det ställe där Michel Michelsson brukat stå, men i en annan skattelängd för samma år förekom han själv. Så gick jag vidare, år för år. I 1629 års tiondelängd saknades Michel Michelsson, men K(necht) Hu Kahrin stod på hans plats. Jag spratt till. K n e k t - här hade vi en soldat från 30-åriga kriget. Var han nu funnen? I kvarntullslängden för början av samma år fann jag »Hustru Kahrin (Leutenantens)». Då började jag åter tvivla. Löjtnant? - inte skulle ju vår stamfar vara löjtnant, det hade ju talats om en krigare, och jag hade tänkt mig honom som enkel soldat. - Samma år hade en ny kvarntullslängd gjorts upp för december, och där fann jag »Leutenantz hustru Karin, Michel Michelsons». Hjärtat hoppade till i bröstet, höll problemet nu på att lösas? Ivrigt gick jag vidare bakåt; 1627 fältväbel Michel Michelsson, 1623 förare Michel Michelsson, 1620 knekt Michel Michelsson. Dessutom fann jag i en verifikationslängd att föraren Michel Michelsson tillhörde kapten Anders Körnings kompani.
Nu skyndade jag till Krigsarkivet för att ta reda på om Körnings kompani hade varit med i fälttåget i Tyskland. Där sade man mig, att Bertil Steckzén nyligen givit ut en bok om Västerbottens regemente, jag kunde själv där leta rätt på min löjtnant. Och jag fann honom, Michelsson Dyhr, Michel, från Öjehyn i Piteå socken med de tidigare nämnda befordringarna. Gift med NN. Jag kunde fylla i, gift med Karin. Dödsdagen var här felangiven 27 februari i stället för 17 januari 1658. - Det uppgavs vidare: Fälttåg och garnisonstjänst i Livland 1621-22 och därunder belägringen av Riga, samt V ä s t p r e u s s e n 1628-29! - Mitt nästa företag var att slå upp orter med namnet Dühringen eller liknande i Tyskland. Bland de många ortnamnen av detta slag fanns Düringswalde i närheten av Königsberg. Och vid studiet av det givande verket Sveriges Krig fann jag att västerbottningarna varit där i maj 1629 och att deras placering i lägerområdet låg närmast konungens tält. Vidare att konungen hade för vana att bege sig på ensamma ridturer, då han hade viktiga beslut att fatta. -
Någon bekräftelse på den i traditionen omtalade räddningsbragden har inte erhållits. Men möjligt kan det ju vara, att Michel Michelsson utmärkt sig vid Düringwalde på något sätt. »Gamble leutinanten» som han kallas i handlingar från 1644 och 1657, hade olika militära uppdrag även efter det han vid 40 års ålder lämnat regementet efter stilleståndet i Altmark september 1629. Så var han vid Nasa silvergruva ledare för en vakttrupp mot »de danske» år 1644, och i Uleåborgs län var han likaså ledare för en trupp för skydd mot ryssarnas infall där 1656-57. Från denna period är bevarad en kvittens med hans handstil och namnteckning. - En kort tid före sin död blev han vid 69 års ålder utsedd till ledare för borgargardet i Piteå, vilket vittnar gott om »gamble leutinantens» fysiska och psykiska spänst. - Men i januari 1658 ringde klockorna i Öjebyn frid över den gamle löjtnantens skiftesrika liv. Huru döden kom till honom vet vi icke. Åren 1657-58 var svåra nödår i Norrbotten. Sådana brukar föra med sig farsoter av olika slag. Eller var det ett barmhärtigt hjärtslag som drabbade honom i en för kärlsjukdomar kritisk ålder?
Mitt i barndomen givna löfte att finna sanningskärnan i den gamla släkttraditionen har jag sålunda lyckats infria. Det har varit en uppgift av spänning och intresse. Resultatet har givit lön för mödan mer än nog. Må det tillåtas mig att som avslutning på min redogörelse citera en dikt av Nils Magnus Folke, en dikt som blivit motto för mina forskningar i fädernesläkten.
»Ja, den väg jag fick mig stakad, den bär spår av andras möda,
den är stämplad av för längesedan stannade steg.
Jag har tankar att förvalta, som förvarats av de döda,
jag har ord på mina läppar, som en multnad mun förteg.
Där är stenar på min väg att jag skall falla,
där är blommor,
som har givits mig till tröst, då jag var tomhänt och trött.
Och de stenarna och blommorna har hopats där av alla,
vilka leva i min gärning, men för längesedan dött.
Ja, jag går den väg som stakats, varje val är mig förmenat,
släktets arv och arvets öde kan jag aldrig komma loss.
Som ett träd med väldig krona är allt mänskligt liv förgrenat,
allt skall fortgå och förbliva genom oss och efter oss.
Intet slutar där det stannar, intet varar som det mätes,
ingen stakar
genom förr ej röjda marker någon ny och ensam väg.
Då min väg till sist är slutad, och jag gömmes och förgätes,
skall jag själv bli blom och stenar för ej ännu tagna steg.»
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 1964 års register | Årgångsregister